…But you have heard of me?
Dagens inlägg tillägnas det fantastiska fenomen jag väljer att kalla ”kändiskåtslag” -
där en notis i skvallerblaskan verkar liknas med nirvana och meningen med livet.
Vad denna notis innehåller är inte det väsentligaste ; den finns ju där och går att läsa. Folk kommer att KÄNNA IGEN DIG. Kanske blir du tillochmed stoppad när du nästa gång strosar omkring på gågatan, eller kanske får du gå före i kön på den lokala innekrogen?
Vissa av oss dödliga som inte pressats ut mellan sidenlakan i Huvudstaden med en guldsked i mungipan, sitter istället så långt därifrån det går att komma och försöker desperat fånga en fläkt adlighet som blåser åt vårt håll.
Stureplan.se är ju ett alternativ när man vill hålla sig uppdaterad vad gäller de Heliga; Kändisarna.
I samma stund man loggar ut återgår man till sitt lilla lantisliv, vilket på
kändisstegen max skulle kunna räknas till ”farmen”, vilket för övrigt är sååå ute på Sturan!
När man sedan väl fått sin gyllene biljett till denna fantastiska metropol; jaa, då måste du vara En Av Dem för att överhuvudtaget få kliva över tröskeln.
Frågar du mig så är det fett dryga typer som verkar klasa sig där borta, jag är helnöjd där jag befinner mig. (Anar ni ett sting av bitterhet i detta inlägg så är det säkert så, att jag är en riktig bitterfitta.)
Och när Bratsen sedan väl kommer hit och får prova på lite riktigt RajRaj, jaa då jävlar klagas det!
”Man pissar INTE på golvet.”
Säg denna mening tio gånger på löjligt ren stockholmska (finns det något som heter ”stureplanska”? – prova isåfall det.) och du inser snart vilken dryg jävel som irrat bort sig från de nypolerade parkettgolven i innerstaden.
Och nej. Man pissar inte på golvet. Så länge det inte leder till en fet spalt i veckorevyn veckan efter.
