Great!

Idag åkte jag in till skolan bara för att återigen åka hem. Jag stressade som ett djur imorse, och som alltid när jag stressar blev jag otroligt kinkig. Mamma var för långsam, hästen var dum och brödrosten var inte tillräckligt varm.
Är det bara hemma hos mig det råder världskrig varenda gång det finns en tid att passa?
Efter en hektisk morgon och en racerbiltur in till skolan kommer jag in i trapphuset och upptäcker att jag inte kan koden in till korridoren, där salen finns, där min första lektion hålls, där jag borde varit för exakt fyra minuter sedan.
Vem ringer man när de enda människorna ivärlden som kan koden just nu sitter där jag borde sitta, inne på lektionen, med mobiltelefonerna antingen avstängda eller satta på ljudlöst?
Jag chansar och ringer Elin, kanske kanske kanske har även hon en bad day och har därför glömt telefonregeln. Signalerna går fram och en Elin svarar. Hon låter lite krasslig. Eller trött. Nej förresten; Hon låter…sovande.
Okej, roligt att höra att första lektionen är inställd,och att jag gått från fyra minuter sen till en timme och 56 minuter tidig.
Arg som ett bi finner jag mig naturligtvis inte i sådant. Jag åkte helt enkelt hem, och nu sitter jag här med min tröst-smoothie innehållande björnbär, yoghurt och banan. Skönt.
Jag har inte lite att göra heller, som kronan på det hela har jag en 10-sidig hemtenta att skriva. Yes, hurra för dessa dagar!

Förresten så hörde jag en intressant diskussion på NRJ imorse, de hade som alltid otroligt kloka tankar! Idag handlade det om hur långt en människa ska få gå, och ändå ha möjlighet att få tillbaka sitt liv igen. De pratade om en man som dömdes i början av 2000-talet till elva års fängelse för bland annat mord.
Mannen frigavs villkorligt i våras och satsar nu på en karriär som – läkare.
Förutom gymnasiebehörighet och hög poäng på högskoleprovet ställs även krav på bland annat empatisk förmåga hos de sökande.
Ursäkta? Empatisk förmåga? Att ställa sig på ett torg och skjuta ner oskyldiga människor räknar jag inte till de empatiska kvaliteterna.
En del menar att han vill gottgöra det han gjort genom att hjälpa andra människor, bullshit säger jag!
Har man mördat så har man mördat, det är inte precis att bara säga ”jaha, ojdå!” och sen gå vidare och tro att man kan förlåtas fördet man gjort. Hans offer är döda, punkt.
Enligt mig dog hans karriär som vanlig människa i samma sekund som mordoffrets hjärta stannade. Skulle du vilja ha en mördare som läkare?
Det finns många människor idag som gör vad som helst för att bli läkare, ge dem chansen istället.

Nu ska jag ta tag i mitt liv, det är på tiden.
Må gott!