För jag har tagit studenten!

…För ett tag sedan då alltså, närmare bestämt fredagen den 13:e juni, och jag kan inte annat än att stämma in i den gamla klychan; “det var fanimej den bästa dagen i mitt liv. Absofuckinglutely.”
Vi gjorde allt det som man ska göra på en student: Vi skrattade. Vi grät. Vi drack och vi levde livet som om det vore de tre sista veckorna innan vi allesammans gick mot vår undergång.
Jag kan fortfarande inte förstå att allt det där dimmiga, roliga och fantastiska verkligen hänt. Men det är sant, och nu är det borta. Det känns minst sagt märkligt att inte ha en endaste poängjakt eller flashig bal på Grand att se framemot.
Det är nog det som knäcker mig mest; den drastiska vändningen av mitt liv och mina dagar. Nu då?
Tack Gud att jag har 6 veckors jobb att fylla min tid med innan jag sållar mig till gruppen “arbetslösa”. A-kassa nästa?

Även det att jag fått så mycket mer fritid att ägna åt att fundera över hur mitt liv egentligen ser ut; och tyvärr har jag kommit fram till att det är lika stökigt som mitt stackars rum som inte sett en dammsugare sedan ungefär ett halvår innan studenten. Vem har tid att röja och sådant överskattat trams?
Lite skit i hörnen har ingen dött av.
Men nu är det inte dammtussar det handlar om när det kommer till mitt liv och min nyvunna frihet.
Det handlar om trassel och jävligheter och kärlek och skit. Det handlar om att inte kunna säga vad man tycker och vart man står, varken till sig själv eller till de som berörs. Jag har kommit till insikt vad gäller “frågar man inte får man inget veta”, men vad bryr sig mitt ego om det?
Kan man förresten vara egoistisk gentemot sig själv? För isåfall är jag det.
Det är jobbigt att ta tag i saker och ting, och halva mig själv bryr sig/mig inte, medan stackars vettiga jag, den lilla förnuftiga biten som tänker först och handlar sen, sitter och är bitter för att hon inget får veta. Hon vill veta, kunna få struktur på sitt liv, kunna ändra sin status på Facebook utan att någons värld rasar samman eller ett nytt världskrig bryter ut.
Jag är en blåögd jävel,och även om jag inte vill tro det, så misstänker jag att jag håller på att bli blåst. Jag hoppas att jag har fel, denna gång som så många andra.

På tisdag åker jag till Canne, vilket ska bli fääntäästiskt skönt. Förutom den lilla nagel i ögat som består av en viss artikel i en viss aftonjävlabladet tidning. “nu kommer högtrycket!” Närdådå?
Jooo! Det ska ni veta, att det kommer på tisdag. Jag åker från solen till solen, för 4000 spänn. Ännu än gång är jag blåst.
Menmen, misströsta inte! Jag har köpt piz Buins sunlotion som gör brännan 2*faster, så jag är förhoppningsvis många nyanser brunare om en vecka! Dessutom har jag köpt skor, och de ärjävligt snygga.

Solong, suckers!

Time for shape up!

Äntligen börjar jag få koll på mitt liv igen!
Eller också är det bara mina humörsvängningar som talar. Antagligen; eftersom jag ville ta livet av mig imorse.
Men nu är det bra! Jag har bokat nagelpåbyggning på torsdag, för att fira att det endast återstår 100 dagar tills jag säger ajöss till min ruttna skola! mohaha, hejdå skolbänken, hello life!
Jag ska fika med madde också, i böndernas hemstad. Hoppas jag inte stöter på E, vore väldigt opassande med tanke på att Johanna ringde upp honom och gav rådgivning angående hans generande hårväxt på bröstet, gräsmattan tror jag visst hon kallade det.
Jag hade nog fått en fet käftsmäll med tanke på atthon sa att det var jag i telefonen, på klingande stockholmska visserligen, men ändå!

Jag ska inte skriva spanskan på fredag. Jag orkar inte. Jag ska vara hemma och läsa en bra bok istället, innan utgången. Jag har ju trots allt tre feta romaner att välja mellan, som mina kära lärare prackat på mej. Tack, förfesten är fixad och klar!
Det blir nog malmö på fredag, eller skogen i Höör. Men jag tror som sagt att det blir Malmö…

Uppdaterar när jag har tagit tag i mitt bloggarliv aswell!
Pusshey, lev vilt.

Were we still kissing when you knew?

Jag uppdaterade inte alls som utlovat, jag är världshistoriens sämsta bloggare, så var det sagt!
Idag är jag ledig, och jag borde skriva samhällsuppsats och träna prov, grattis.Men det gör jag inte, för jag är även världens sämsta elev.
Gud, fredag kommer bli min död, då ska allt vara inne och jag ska skriva spanskaprov.
Jag vill ta studenten nu!

Jag hittade min drömklänning i lördags. Den är lila och glansig med strass på axelbanden och i ryggen, I adore it!
Även det att jag hittade den när jag var bakfull och fruktansvärd gjorde sitt. Den kanske bara passar då? Får väl ha en helkväll innan balen så att allt är som det ska. Jag ska vara snyggast; tyvärr har jag ingen baldejt. Om man inte räknar trollhättetypen jag hittade på fyllan.
Men han är för kort.

I fredags firade jag min födelsedag; jag var hemma i syrrans lägenhet och hade fixat skumpa och snittar och grejer, fin tillställning ohja!
Folk skulle dyka upp halvnio, men det gjorde de inte. Klockan halv tio öppnade jag upp bubblet och satt bitter och drack det själv och tryckte i mig mina fina snittar.
Folk kom vid tio och då fanns det ungefär två stackars snittar kvar, med prima brieost. Skyll er själva, era sena jävlar!
Vi tog taxi in till malmö, laddade till tusen!
I kön till KB träffade jag T.
Vid insläppet träffade jag världens otrevligaste vakt.
Jag råkade av misstag ta upp syrrans leg, trots att mitt eget var fullt duglit. Eftersom jag inte hade några kontanter var jag tvungen att betala med kort, och då kom jag på att mitt eget namn står på betalkortet, inte syrrans. Snilleblixt!
“vänta lite så ska jag bara byta leg.”
Det gick inte bra, och efter en jämförelse mellan namnet på syrrans leg och det på mina kort, som inte var det minsta samma, var jag inte längre välkommen. Fuck it.
Det bar av hem till T istället, även detta bäddade för en trevlig kväll.

Alla har vi brister; vissa har fler än andra.

Jag är en dålig bloggare, ber så hemskt mycket om ursäkt!
Vad ska jag skylla detta oengagemang på då? Kanske det faktum att dte framför mig ligger tre ton ouppklarade slutinlämningar som ska hjälpa mig att få de betyg jag vill ha när jag tar studenten (dream on..).
Japp, det eller att jag just nu är så fruktansvärt förvirrad att jag tvekar på att jag överhuvudtaget skulle kunna lyckats få ner något förståeligt här. Detta är godtagbara ursäkter, ohyes indeed!

Sedan sist har jag varit iväg på en skidsemester i idre, eller i vissas fall; en sexsemester. Johanna fick till det, både en och två och tre och fyra gånger. Herregud, när hann hon egentligen åka skidor?!
Bilresan ner var det drygaste på länge, men jag hade bunkrat upp med gottis och gömt mig under en mysig film, pluggat in min käraste ipod i hörselgångarna, så jag sov och var osocial större delen av resan. Detsamma gällde Johanna.
Alltså hände inte mycket, förutom att jag käkade en ångestladdad portion kyckling som senare gjorde mig sjuk. (ja, jag skyller på kycklingjäveln.)

När vi kom fram till stugan mådde jag inte bra, jag däckade direkt i en oskön loftsäng, bottenplan.
KUL att jag var magsjuk från ankomstsöndagen till torsdagen. Jag var en fighter, och gick på afterski och åkte bräda iallafall. En kväll när vi var inbjudna till en grabbstuga en bit bort gick det lite långt dock. Under vår förfest hemma i vår egen stuga sprang jag mellan vinglaset och toan var tredje minut, utan att överdriva.
Johanna undrade om vi skulle strunta i festandet och stanna hemma; ICKE!
På vägen till grabbarna grus hade jag ingen toa att springa till (det handlar om en promenix på 10 minuter), och det fick mig att inse sanningen; jag kunde omöjligt gå på fest i detta tillståndet.
Lagom full och enormt mycket mer förbannad lullade jag hemåt mot toan alltså. Fuck it.

På torsdagen hade jag tryckt i mig diverse magsjuketabletter och måsdde mer eller mindre som en prins, jämfört med tidigare. Jag firade med att gå på fondueafton och trycka i mig ett par kilo kött minst, stackars arma mage.
Sedan bar det av till utsikten och ett gäng skandaler.
Vi shakade som tokstollar, och pustade ut i baren med jämna mellanrum. Där blev jag bjuden på två av världens största kannor cider av en sponsrad snowboard åkare (trodde jag då, tvekar jag på nu) direktimporterad från californien (snowboardaren alltså.). Tack tack.
Johanna och jag tackade genom att besöka deras (han hade vänner också, minsann!) hotellrum för en efterfest.
Denna efterfest har detaljer som inte skall nämnas här, av hänsyn till känsliga läsare.
Någon fick till det, om man säger så iallafall. Faktiskt så fick samtliga till det.

Fredag morgon vaknar jag av ett konstigt ljud från badrummet. Ljudet lät precis som jag när jag var magsjuk; konstigt jag var ju inte ens där, utan här och alladeles bakis och skakis.
Det var Johanna. Hon var magsjuk och kräktes som ett djur. Fuck it.
Hemmakväll.

På lördagen var Johanna okej, jag tryckte i henne några cider på afterskin och sen var hon laddad igen. I backen träffade vi på min kändis och hans vän, de hade en vodka i högsta hugg och hade fet fest i sexstolsliften. Vi joinade (jag är internationell efter mitt sällskap vecka 8, vilket ni kanske märker) men undvek dock den ryska skitvodkan.
På kvällen var det schlagerkväll, och efter denna hamnade jag återigen hos mitt snowboardproffs. Jag hade den värsta natt jag någonsin varit med om; proffset gillade uppenbarligen hårda tag, och jag höll på att stryka med på kuppen.
Även Johanna fick sexat denna kväll, mer än en gång till och med.
Vi ramlade in i stugan vid sju-tiden, och mötte mamma i hallen med dammsugaren i högsta hugg. Hej hej.

Hemfärden var bakfull och full med ångest, vi hade tolv timmar att tänka över våra synder, vilket betydde en hel del tänkande och ännu mer ångest.
I efterhand har jag kommit fram till att min snowboardare förmodligen blåst mig. Folk har hört honom prata klockren svenska, och dessutom kan vissa saker han sagt omöjligt stämma.
Gud, vad han måste skratta åt denna dumma jävla bimbobrud.

Uppdaterar senare, om helgens utgång som blev ett stort stort fiasko. Nu ska jag till jobbet, back to reality som man säger i californien. My ass, din jävla svenska ljugjävel.

Dags för en liten fresh-up!

Jag har varit oförlåtligt kass på att uppdatera min blogg, och det är helt och hållet någon annans fel än mitt eget. Jag har varit slav.
Prov var och varannan dag i cirkus 2 veckor, mer än så säger jag inte, då jag inte vill påminna mig själv om mitt living hell.
Trots plugget så har jag hunnit med en hel del skandaler, en hel del för många faktiskt.
I skrivandets stund sitter jag extremt bakis och begrundar mina synder, som vanligt en lördags eftermiddag dådå. Förutom det faktum att jag faktiskt tänker tillbaka med ett leende på läpparna. Jag orkar inte ångra och ifrågasätta alla sjuka saker längre; min nya stil blir “kör hårt.”
Förra helgen var jag ute i malmö, det vankades Hed Kandi på Amiralen och det var laddat till tusen. Allt blev fullständigt fucked up från första stund; sju personer dök inte upp på vår förfest, vilket resulterade i att tre sorgliga stackare satt själva hemma hos Kitty och försökte bli runda under klackarna.
Vilket vissa lyckades med bättre än andra. Jag var inte värst denna afton, utan det var självaste Kitty.
Jag hade tagit med mej fulspriten som jag försökt bjuda bort utan större framgång hur länge som helst. Inte ens redlösa Kitty ville ha den, så den slutade som blomstervatten i rabatten utanför Amiralen. Nu är den borta föralltid, pjuh.

Vi grabade en taxi och satte full fart in mot stan, jag glömde Mia som jag tydligen i ett svagt (fullt) ögonblick lovat att plocka upp med taxibilen. Hon ringde mig arg som ett bi när jag redan stod i kön, lite försent då kanske. Hon drog till slagt och surade istället.
Någon annan som ringde till min lur var naturligtvis E från föregående helg(er). Mitt dubbla misstag. Usch.

Väl inne på Hed Kandi blir Kitty värre än någonsin, och jag springer och vattnar henne vartredje sekund. Hon satte sig under en vask och blev sittandes, jag var måttligt förbannad.
Kul att ens sällskap hellre mumlar under handfatet än shejkar loss på golvet lixom!
Mitt i detta trauma får jag ett sms från T, vilken jag värdesätter långt högre än E. Han var ute i Malmö och hans kompisar hade blivit skogstokiga. Hur var det hos mej?
Jag ringde upp snabbt som tusan, och efter mindre än en timme inne på Hed Kandi (egentligen mest toaletterna) var jag helt plötsligt ute på stan med T. Vi käkade kebab med fetaost och hade det allmänt trevligt, och unge herr T var laddad som tusan! Haha!
Han var full.
Men han var sjukt mycket roligare än Kitty, så det gjorde inget. Jag var ju dessutom inte nykterheten själv om man säger så.
Vi hade en sjuk hemfärd och lekte ligister, satte ingång billarm och garvade åt allt möjligt.
Sjukt nog berättade jag tillochmed om E för T. Han skrattade, men det var nog bara för att han var för berusad för att se vilken skitstövel jag var.
Så småningom kom vi hem till T och vi började se på Wallander och snacka lots of shit, trevligt!
E i egen hög person ringde, och hörde T i bakgrunden. Mohaha.
Vi hade en trevlig tid hemma hos T, och vaknade bakisoch jävliga. Iklädd partykläderna och en av T:s enorma tälttröjor på mig begav vi oss ner till stationen, det var soligt och vi hamnade på en mysig parkbänk där vi snackade skandaler och drack alkoholfri dryck.
Jag begav mig till jobbet, bakfulloch förjävlig som ofta. Jag tror att vakten i anmälningsluckan tror att jag ser ut så, på riktigt. “hej, här kommer jag med glitterochglam, i högsta klackarna. Jag ska jobba tack.”
Gud, skärpning alltså!

Igår var det privatfest i lund, i en skön lokal! Det var skoj förutom en del incidenter: min vinflaska gick sönder i min handväska, och sabbade hela mitt liv. ALLT stinker vin.
Också det att mamma tar min petflaska där jag hällt över min och mys nyinköpta vodka och häller ut den, hon trodde att det var vatten. Fuck.

Jag är oinspirerad, så ursäkta att det här blir det tråkigaste inlägget någonsin. Jag ska gottgöra det!
Imorgon åker jag till Idre, sjukt näjs!

Puss.

Sick shit.

Det har varit en innehållsrik helg, och jag är fullständigt slut!
I fredags styrde vi klackarna mot malmö, för en helkväll på Buddha. Först var vi dock hemma hos Elin och laddade upp med för mycket vin och pizza.
Hennes toktant till granne knackade på var femte minut och klagade fast vi inte hade någon musik och var tysta som möss. Hon tyckte tydligen att vi andades alldeles för högt.
Lika ofta som tokan knackade på dörren ringde förra helgens erövring (häh ;-)) till min lur.
I början var det ganska skoj, fnissig och småfullsom man var tackar man ju inte nej till en chans att tjattra lite!
Men efter ett tag började det bli duktigt irriterande. Jag klickade tusen gånger.
Då ringer det på Jeanettes telefon istället.
Vi dansar och är allmänt upptagna, så vad gör man? Klick.

Det blev Escape istället för Buddha, med tequila-race och allt vad det innebär.
Mitt i detta trevliga öppnas dörren, och samma snubbe som telefonterrat mig under kvällen kliver över tröskeln.

Haha, det fanns faktiskt något riktigt komiskt i detta sjuka när jag tänker efter!
I samma stund han kommer in, så är det någon vid baren (där jag sitter) som lägger av den värsta stinkaren jag någonsin kännt doften av.
Killarna runt omkring mig tror att det är jag som förgiftat luften, och flyr därifrån. Jag sitter kvar ensam och snopen i fismolnet, och min terrare kommer fram och ska hälsa.
Han snusar i luften och håller på att smälla av, samtidigt som jag försöker förklara att det absolut inte var jag.

Hah! Förlåt, men jag skrattar varenda gång jag tänker på det. In kommer han och tror att det ska bli ett romantiskt återseende, beredd på att bränna av några giftiga kommentarer till de andra killarna vid baren. Och så luktar det apbajs. Dessutom har alla flytt fältet och skyr mig som pesten. Haha!

Hrm, så är det
Men, åter till det sjuka.
Erövringen (jag vill inte skriva hans namn här, men för enkelhetens skulle kan vi ju istället kalla honom E.)
E har alltså blivit måttligt irriterad när jag vägrat svara, satt sig ensam och spiknykter på första bästa tåg, terrat jeanette till att säga var jag befinner mig (hon hade åkt tillbaka till Lund, så vi var inte tillsammans), och helt enkelt letat upp mig i Malmö.
Jag var lullig och trodde att han var en sjuk och högst osann låtsasgubbe, mitt tequilaspöke.
Men nej.

Han är där, och jag blir förvånad. Och grinig. Kommer han in till malmö och min utekväll med tjejerna får han fanimej skylla sig själv.
Jag var törstig och ville ha rom och cola och sex on the beach. Han fick sig också en rommis, och notan blev fet.
.Ha.Ha.
Sen var jag, efter en liten smutt på drickat, inte töstig längre, och E fick snällt dricka upp.
Jag var tjurskallig och ville hem. Fick ont i fötterna och orkade inte gå till tåget.
Blev sur på Mia, som tjatade om att E var Mr . Right för mig, han är ju så snäll.
Mm.
Så jag slängde hennes handväska bakom en sten mitt i Malmö. Vilket hon märkte.
När hon var framme vid stationen, tusen mil från den lilla rosa handväskan, innehållande pass, mobil, pengar you name it.

E fick betala taxi till bondeland, och jag var hungrig. (gnällig också, jäjjemän!)
Det blev en sväng in om Mc.donkan och jag fick mcfeast.
Snäll dam bakom glaset på Mc. donkis:
- Någonting mer?
Fyllot, i egen hög person jag själv, med ett elakt flin:
- Ja, jag vill gärna ha en vitlöksdipp tack.
E spärrar upp ögonen men säger ingenting.
.Ha.Ha.

I taxin pratar jag på om min stundande säsong i st anton, och lämnar inga detaljer ute om hur mycket jag ska åka bräda, festa och leva livet.
E, med sur uppsyn: - Vågar man verkligen släppa iväg dig på det?
Tyvärr, min kära E, så är du inte rätt man att uttala dig om det.

E hade städat sin lya till oigenkänlighet: Inte ett spår av stök, nya lakan; Skinande.

Jag vaknade alltså ännu en gång bakis hemma hos E, som sprang runt hela morgonen och kokade ägg och fixade diverse frukost.
Gud.
När jag sedan ville ta tåget hem, sa han att han kunde ju köra mig.
- visst.
Sittande där i passagerarsätet brevid E möter vi först min mamma. Hej hej.
Hon kände först inte igen mig, vilket hon senare vid middagsbordet skyller på att jag “var ju så stor i håret.”
Sedan möter vi mammas man, som även han senare kommenterar : “du glömde presentera mig för din vän.”
Jag tänkte säga att vännen var mia, men hon har tyvärr inte rätta skäggväxten.

Jag sov bort hela lördagen och förummade tusen viktiga saker jag borde gjort.
Det var skönt.
Även det att E ringde. Jag blev inte förvånad.

Han står just nu överst på min lista över psykopater.

Till minne av John Rhon.

Onsdag morgon, och min halsfluss eller vad det nu än är verkar ha letat sig tillbaka till min arma strupe
Jag ska åka in tillvårdcentralen och se efter vad det är för ett snuskigt virus som tydligen är jävligt resistant mot penicillin; 10 dagars kuren bet inte alls.

Jag skulle egentligen ha haft redovisning på tyskan idag, om John Rhon. Men jag tror att jag är alldeles för grötig i halsen, även när det kommer till att snacka tyska.
Dessutom tycker jag synd om mig själv.

Jag hade nästan glömt bort det brutala mordet på John Rohn, tills jag började läsa om det häromdagen.
Det är en av de mest fruktansvärda händelserna jag har hört talats om, och det får mig att må riktigt illa.

14-åriga John och hans vän Christian spenderar en av de sista dagarna av sommarlovet, en varm onsdag i augusti, ute vid Ingetorpsjön. De ska campa.
Johns mamma skjutsar ut pojkarna till sjön. Hon är lite orolig; det brukar ju tonårspojkars mammor varan är det handlar om att lämna sina söner ensamma.
John och Christian tycker att hon är löjlig och shåpig; det brukar ju tonårspojkar tycka om sina mammor när de blir så där löjligt oroliga.På måndag börjar John i åttonde klass. Kanske sitter pojkarna där vid elden och pratar om hur det ska bli.
Kanske berättar John omn är han fick bronsmedalj i kanotpaddling tidigare i sommar,
om flickor, mopeder eller kanske sitter de bara där och skrattar åt någon lustig historia.
De grillar korv över den öppna elden och har det previs så bra som man ska då man campar med en god vän.Johns pappa är invandrare från Tjeckoslovakien.Sjön är ettpopulärt tillhåll för ungdomar; John och Christian är inte de enda som sökt sig till sjön den här kvällen.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har slagit sig ner vid en annan udde.De dricker öl och sprit, och från sin plats kan de se John och hans vän på andra sidan vattnet.
Då de ropar och skriker över till pojkarna får de inget svar, och beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden på andra sidan sjön.Det blir femtonåringens uppgift att kila bort till andra sidan för att se efter vilka det är som befinner sig där. Då han upptäcker att det är John blir han förtjust.
Han gillar inte John, och har vid flera tillfällen under läsåret bråkat med honom.
Han har till och med hotat att döda honom.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden.
Han föreslår att de allesammans ska gå bort till pojkarnas campingplats och spöa upp John, kanske till och med slå ihjäl honom.

Resten av gänget vill dricka ett tag till, så de häller lugnt i sig mer sprit innan de vid halv elva - elvatiden går bort till John och Cristian.
Alla fyra klampar in i pojkarnas tält, och inleder omedelbart misshandeln av John.

En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John. Sedan slår och sparkar han på pojken tills han faller omkull.
Han vill att John ska säga att han älskar nazister, och när han inte gör som han blir tillsagd får han stryk.
Femtonåringen hjälper sin äldre kamrat och ger John flera sparkar, varav en mycket hårt träffar John i bakhuvudet.
14-åriga John Hron är skräckslagen.
Gänget slår och sparkar, sparkar och slår.
Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Darrande sjuker han tillslut ner på huk och försöker skydda huvudet med sina händer.
Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet.
Han faller, gång på gång, omkull av sparkarna.
Någon slår honom med brinnande ved i nacken. ´
Någon knuffar omkull honom i elden.
De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker.
John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte.
Man fortsätter misshandeln tills John blir liggande, med ansiktet svullet och blodigt.

Exakt vad som hände de sista timmarna av Johns liv är oklart.
Mördarna minns inte.
De vill antagligen inte minnas, och under polisföhöret talas det om minnesluckor och det skylls på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren av John, och ber honom om ursäkt.
Slagen och sparkarna var ett misstag, det var inte meningen. De bjuder honom på öl, en försoningsdrink.
John har gått emot allt han tror på och sagt att han gillar nazister, men det hjälps inte.
Han måste ha mer stryk ändå.
Nazisterna njuter av sin lilla katt och råtta lek, njuter av Johns ångest och rädsla.
Det berusar nästan lika mycket som ölen och spriten att ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.

John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare.
Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte.
Han håller sig kvar ute på sjön i en kvart.
Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.

Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar.
Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken.
Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå.
Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom.
Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.

Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Babe i bushen.

Tjahey!
Nu är man ju tillbaka efter ännu en tuff helg, gud - jag hatar måndagar.
I lördags var jag ute och gjorde stan, eller Hålan kanske man ska säga, för första gången på länge. Jag har undvikt dessa trakter sjukt länge, men när jag väl kom dit i lördags började jag undra varför - det var ju faktiskt sjukt ball!

Bönder kan, I must say
Fast jag kom på ganska många anledningar till varför jag inte varit därpå ett bra tag under kvällens gång, trots att den var ganska trevlig.

1. Bönder väser sensuellt i ditt öra “du,jag brukar inte säga detta till folk; men gud vad du är söt ikväll.”
Ölstinkande anderdräkt och sludder. Charmigt? Nej tack. Avtändande? Javisst.

2. Bönder tror att gyllene tider och joddla med siv är världskändisar och världens hetaste dansmusik. Det är det inte.

3. Alla känner alla. Även om det enda du gjort är att ha fötts här och gått grundskolan i denna usla skitkommun så är du kändis. Hej hej hej hej. Godnatt.

Jag kom på ett antal till punkter, men medan jag sitter och tänker igenom dessa och försöker få ner dom här i bloggen så kom jag faktiskt fram till en liten detalj, en öm punkt; jag var en av Bönderna i lördags, och jag gjorde allt va bönder gör:
Jag drack öl och tequila om vartannat (såklart slickade jag inte saltet från min egen handled, slurp!)
Jag raggade hänsynslöst och slängde alldeles för sliskiga kommentarer omkring mig, rodnade och fnittrade åt ölväsarna -tihi.
Jag shakade som en galning till joddla och låtsades att jag kunde låtarna innan och utan. Herregud.
Jag kände dessutom alla, alla, alla.

Ett stort plus är att Bönder inte bryr sig om ett piss, varken om vad folk tycker eller vilka konsekvenser deras handlingar kan leda till.
Detta gjorde min lördagskväll till ett jävligt sjukt tillfälle, fyllt av “sickshit-moments”. Haha!

Iallafall vaknade jag upp ur mitt bondetillstånd långt hemmifrån, med fet ångest. Dessutom var hela min familj som bortblåst, och ingen verkade vilja hämta hem mig från detta helvete. Det ledde till att jag som straff tvingades sitta i bondeland till klockan 18.30.
Jag kollade på handbollsmatch, åt mackor med tacokrydda och drack redbull. För så gör vi på landet.
Jag har dessutom snaskiga, sinnesjuka detaljer att bjuda på, men ångesten hänger kvar ett tag till - så ni får vänta innan de blir offentliga.
De stannar för tillfället mellan mig och en viss lyckligt lottad bonde
Pusshey.

Shopaholic ända in i benmärgen!

Lördag morgon. Jag hade en riktigt skön fredag igår, minsann! Meningen var att alla tjejerna skulle svänga sina lurviga i helsingborg, men emelie ångrade sig angående skjutsen i sista sekund, så det blev hemmakväll.
Innan dess var jag ute på stan och upprätthöll mitt goda rykte som Shopaholic.
Det blev skojakt på Bianco, och där var jag med om ett riktigt under! Bland luggslitna fulskor, stod mina babies!
När vi skulle ta skolfotot i höstas hade jag absolut inga snygga skor att ha på mig; så jag gick in i älskade skoaffären och köpte världens snyggaste, höga och grymt rockiga skor.
Jag hade ont om pengar,så efter skolfotot lämnade jag tillbaka dem igen (gud, vilken fuling hon är!)
Sedan dess har jag kollat på skolfotot ungefär varenda dag och beundrat dessa snygga underverk, och igår stod de där.
Bland 2001 års nyheter och trådiga sandalspännen stod de, precis min storlek! Ohhh, jag blir alldeles varm 50% var det på de små raringarna.
Sedan hittade jag två nagelack som matchar dessa skor alldeles utmärkt, och dessutom ett par ursnygga jeans inne på apartments outlet. Ett par slimmade gråa, med underbart rosa foder i fickorna, och små söta detaljer.
Dessutom var de i min älsklingsmodell: Tighta ända ner, och det blir ett sånt skönt rynk nere vid foten.
70 %, vilket blev ett överkomligt pris på 450:-. Ibland är jag duktig.
Hittade även en skön (inte supersnygg) GRÖN klänning att ha på mig i varmare väder.
Ibland måste man känna, och framförallt ha på sig, för att kunna förstå att det faktiskt kommer en sommar efter detta kalla hell. Känningen är ett löfte om sol och bara ben, dessutom gick den loss på fjuttiga 100 spänn.

Detta är jeansen, måste dock säga att de är snyggare på mig

Och här har ni de grymma shoesen, även de gör sig bättre på mina fötter än på denna bilden!

Jag ska ha på mig dessa snyggingar ikväll, när jag och madde ska ut och röja. Det ska bli skoj,
och jag lär få ha väskan fulladdad med plåster, för jag har inte gått in de små godingarna.
Vad ska man ha upptill tro?

Puss.